mygiirl

Jag kan inte fatta det, efter allt vi har gjort och sagt. Efter alla våra minnen, så ska det ta slut.

Sen dagen jag träffade dig har jag varit en annan person,jag har varit världens lyckligaste. För jag hade hittat det bästa någonsin. Under ett år träffades vi ungefär varje vecka, runt 60 gånger träffades vi om man tar bort och lägger till lite, och under varje gång som vi träffades va vi med varandra i ca: 6 timmar, ibland lite mer ibland lite mindre, ca 360 timmar spenderade vi på att bara gå runt och prata, lära känna varandra. Vi hade inget som tog bort fokus från varandra. Det var du och jag o allt annat va bara som något inte riktigt , vi la inte märke till annat.

Vi har varit ute och gått på sommaren och jag har antagligen då gnällt på detta väder, och alla myror som fastnar på min gula tröja, och du har bara tyckt jag är mobbad men du har ändå älskat mig, för du vet hur jag är, och jag vet hur du är. Jag är alltid där för dig även om det ibland inte verkar såig några gånger från att trilla och bryta benen, för att vi alltid hållt varandra i handen har jag alltid kunna hjälpa dig och du mig, och sen efter något hänt har vi bara skrattat, som den gången på vintern, i Hässleholm när vi går och skyndar oss till ditt tåg, och jag ska leka cool, så går jag in i värsta snön, och du bara dör av skratt för ja ville leka cool, och du märket allt, du känner mig så bra, `spänn inte läpparna´, ´jag gör inte det´, fast jag gör de fett mkt..

Från att ha gått runt på sommaren har vi också frysit ihjäl tillsammans, försök gå in på ställen för att värma oss, eller pussas... som den gången när vi kick in i det museeumet eller va de var i kstd .. när vi pussades men va hela tiden rädda att någon skulle se. Allt handlade om dig om mig, så fort någon av oss satte sig på tåget så väntade man bara på sms, om det var du som varit hos mig, så var det du som vänta på sms i tåget, och om de var jag som va på tåget hem så väntade jag på sms från dig. Sen skrev vi bara så bra grejer som en avslutning på den bästa dagen på hela veckan, .. men det var lika jobbigt varenda gång, jag vet inte hur många gånger jag önskade att du inte bodde så långt ifrån. Jag längtade efter den lördagen vilket det oftast var mer än ngt. Jag behövde dig och jag var beroende av dig. Jag spelade upp din röst och saker du sagt i mitt huvud miljoner gånger, jag kollade på repris filmer av det vi gjort i mitt huvud, jag var en annan människa.

Det som gör mig så ledsen nu är att allt det jag skrev, alla minnen, känslor , hur jag kände, vad jag tänkte.. inget har någonsin förändrats för mig, jag har exakt samma känslor tankar minnen idag,  och jag kommer alltid att ha det. Men ju längre jag hade dessa känslorna, desto mer vanliga började dem kännas, eftersom jag aldrig någonsin kännt mindre, utan bara mer, alla känslor och tankar och allt det, dem har bara blivit starkare och starkare, och jag blev mer och mer beroende av dig, men jag blev van vid det, det blev min vardag och jag var världens lyckligaste. Jag blev världens dummaste också, om jag ska ta ett dumt exempel, så är det typ som en snubbe med massor massor pengar, när han fick pengarna vad han så glad och tacksam , ju mer tiden gick desto mer van var han vid att vara sjukt rik, så tillsslut började han göra dumma beslut för han hade blivit van och dum, så en dag förlorade han alla pengar och han vaknade och insåg vad han hade gjort, och han förändrades och han visste vad han gjort, och han visste också att om han en dag fick tillbaka pengarna så skulle han aldrig göra så igen.

Det var ett dumt exempel men de va lättare att förstå kanske.. så känns det för mig, fast det låter idiotiskt. Jag hade aldrig någonsin gjort något ´mer´än det jag gjorde vilket va tillräckligt idiotiskt, för jag har aldrig tvekat på att vara me dig, jag visste alltid att du va den enda för mig, och jag vet det nu också. men det var såna grejer som ja tänkte, ja men jag ´gör ju inget´ egentligen, men det gjorde sjukt mkt, det gjorde dig besviken, och jag hade dödat den som hade gjort dig så här ledsen som jag gjorde dig, därför känns det som att jag håller på att dö nu, inte bara att jag gjort dig ledsen, besviken, jag svek dig :( det gör så ont för det var du och jag alltid, och det har alltid gått först för mig, o det gör det alltid, men när jag gjorde dessa två dumma grejenr va mitt huvud någonannanstans , jag var antagligen avundsjuk från att du gick ut ibland, och jag bara satt hemma för jag inte ville gå ut, och det gjorde att jag fucka de, men jag hade ALDRIG gjort något mot dig asså du vet vad jag menar, för jag tänkte att detta kommer ju inte förstöra ngt för jag gör ju inget, vilket jag inte gör, men bara att gå dit eller skriva, det är tillräckligt för att jag ska göra något mot dig, jag kommer ångra detta resten av mitt liv det vet jag, för jag kommer aldrig hitta en annan dig. Det finns inte såna människor, det finns bara en, och du va min, för mig kommer du alltid att vara min, men jag vet att jag inte kommer vara din, för du kommer gå vidare. Och jag kommer leva med dig genom minnen, det som gör mig ännu mer ledsen är att alla dem timmarna, dagarna , veckorna och åren som jag gjort allt för att ge dig bra minnen med mig, eftersom jag vet vad minnen innebär, du kommer inte ens ha bra minnen av mig och oss, eftersom jag gjorde så två dumma saker, och minnen är det bästa som finns ibland, det känns som att vissa är rädda för minnen eftersom dem kan göra en ledsen även om det är bra eller dåliga minnen, men det kommer komma dagar och stunder då alla kommer minnas tillbaka, det behöver inte vara nu , det kan vara om flera år, men dem kommer att komma tillbaka , speciellt nu när man är upptagen med massor och kan gömma dem om dem kommer, men ibland orkar man inte gömma dem mer, utan dem är så starka så dem kommer tillbaka, och mina minnen med dig är starkare än något annat, och dem gör mig så glad... först, sen gråter jag ihjäl eftersom jag vet att dem är allt jag har kvar, det kommer inga fler minnen där du är med, och jag kan inte ens vara glad för att det hänt, eftersom jag vet att jag hade haft ett helt liv med minnen, med dig. Men nu har jag några år, och min värsta fiende är mina tankar om vad som händer och kommer hända, det jag gör när jag minns tillbaka är och tänker på hur det hade kunnat vara och hur det är nu, det gör kanske alla, vad vet jag. Men jag kommer minnas tillbaka, jag kommer tänka på hur det är nu, utan dig, jag kommer tänka på var du är, vad du gör, vem du är med. sen kommer mina tankar att äta upp mig, för jag klarar inte tanken av dig med någon annan, eller att du inte är nära mig, eller att jag inte vet var du är. Jag kommer att vakna varenda dag, tänka och sakna dig, och försöka överleva dagen,  och det absolut värsta av allt.          .. allting är mitt fel.